I Harare

Nu har jag kommit fram till Harare där jag ska jobba en vecka. Det är varmt, men inte fullt så varmt som det redan hunnit bli i Gaborone som tur är. Jag bor på Bronte Hotel som visade sig vara väldigt trevligt, med en stor fin trädgård (som ni ser delar av), och vad som verkar vara ett bra träningsrum. Dessvärre var kaffet ingen höjdare, men man kan ju inte få allt.

Var på butiken förut och handlade in lite vatten och frukt (och ja, det blev lite choklad också) och med tanke på vad man hör om Zimbabwe i media skulle man inte tro det var mycket att välja på men se där tror man fel. Det var fullt med varor av alla slag, fint upplagt och man kunde lika gärna ha gått runt i en svensk affär (inte norsk, där har man oftast mycket sämre utbud). Förutom den lilla detaljen att dom aldrig har växelpengar då. Tydligen kan man använda rand (sydafrikanska pengar) som mynt, eller så får man godis som växel. Känns lite som man spelar monopol när man står i kassan och dom frågar om man vill ha den elelr den godisen tillbaka, men det behöver ju förstås inte vara fel. Däremot är det rätt så dyrt i butiken. För de flesta varor förutom kött och dricka med alkohol i, så vill jag påstå att det är svenska priser. Det måste ju betyda att folk flest inte konsumerar så mycket som oss, eventuelt går och handlar på andra ställen än Spar, för genomsnittsinkomsten är definitivt lägre här än hemma. Men det är klart, här i Zimbabwe är det dessvärre väldigt stor skillnad på fattig och rik. Misstänker att jag kommer spendera mest tid här i Harare, men det hade varit trevligt att se mig lite omkring i helgen.

För er som undrar så är projektet jag jobbar på egenfinansierat av vår kund. Det är alltså inte biståndspengar vi jobbar för och det kan ju förklaras med att det inte ges biståndspengar än till andra projekt mer än de humanitära (mat, sjukvård etc). Fortfarande tycker man att det politiska klimatet är för oroligt, men jag hoppas att det snart kommer ändra sig för det är verkligen en hel del som måste rustas upp här och samtidig är folk så trevliga och arbetsvilliga, så dom förtjänar en chans.

Vinnarhunden

Vinnarhunden

I söndags var jag och Bongile på hundshow på kenneln vi hämtade henne ifrån. Det var en härlig blandning av allsköns hundar, allt från den minsta chihuahua till en alldeles enorm grand danois. Och såklart en massa blandningar däremellan. Och förvånansvärt många siberian huskys och liknande, inte helt den typen av hund man förväntar sig att se i Botswana. Och jag tror flera av dom längtade till kallare klimat också med tanke på att det var över 30 grader varmt. 


Men inte var vi bara där för att titta, utan vi deltog också. Hela grejen är ju mest för att ha roligt och samla in pengar till hundgården, så kategorierna man kunde tävla i var väl inte av de vanligaste slagen. Men vem bryr sig väl om det när vi var med och tog flera priser. Vi kom på andra plats för både "gladaste omplacerade hund" och "bästa 6 ben" och på tredjeplats för "konstigaste korsning" (så då kan ni ju tänka er hur de som kom före i den kategorien såg ut). 


Så nu har vi en massa hundmat och hundgodis hemma och som vanligt en väldigt glad hund. 

Skäggigt värre

Se här, Tore har fått skägg. Rött skägg. Men jag tycker faktiskt att han blev riktigt fin. Iaf när det inte sitter mat i skägget, vilket det som tur är inte gör så ofta. Någon mer som tycker han blev fin?

Bongile

Det ser ut som om vi kommer hitta ett hem åt Bongile. Det är flera som vill ha henne, men för att vara ärlig så är det inte alla jag vill ge henne till. Jag vill ju inte att hon ska behöva bo ute hela tiden, utan aktivering, lösspringande och tillslängd ett ben emellanåt. För det är dessvärre så dom allra flesta behandlar sina hundar här. Jag vill ju att hon ska kunna fortsätta vara med ut och springa som hon tycker så mycket om, och att hon ska komma till veterinären skulle det hända något och att hon blir ompysslad ordentligt. Och det ser det alltså ut som vi får till. Då kommer det kännas mycket bättre att åka hem!

Springa, springa runt i ring

Minsann blev det springande i helgen också. Jag var nämligen med på Gaborone Private Hospitals 10 km lopp Run for Life. Tore tyckte det hela var för tidigt (kl. 7 en söndag morgon) och Bongile fick till sin stora förtvivelse inte vara med, men dom kom och fotograferade när vi började närma oss mål istället. 2x5 km var det i området i närheten där vi bor. Den här gången serverades vatten i papperskoppar och det var ofantligt opraktiskt! (De andra gångerna har man fått vatten i en liten påse som man biter av ett litet hörn av.) Vattnet skvalpade över och man fick alldeles för stora klunkar i sig. Eller ingenting. Men annars var det välorganiserat och det var många deltagare, ca 150 hörde jag talas om. Och så var det många som var med på 5 km promenad också. Bland annat en dam med världens största rumpa. Det är helt otroligt hur en del människor är formade här, i övrigt slanka i midja och vader. Måste vara helt förfärligt att få köpt byxor. Men alla är vi ju olika!

Och på söndagen var det dags att springa med hash klubben, den här gången fick Bongile springa med. Det var en jättefin tur dom hade ordnat den här veckan nere vid dammen, där vi sprang förbi flera gudstjänster under träden med sång och dop (i en mindre vattendamm som jag definitivt inte hade velat gå ner i då den låg i en gammal soptipp, men det var väl den själsliga reningen som var det viktiga) , betande kossor och chuboku (lokalproducerad BILLIG öl som tydligen smakar pyton) drickande män här och där. Dessvärre blev en dam rånad, så det visar sig att man inte bör gå runt med värdesaker när man är ute i bushen och heller inte ensam. Som tur var gick det bra med henne, men obehagligt var det ju i vilket fall som helst. Efteråt blev det god lunch på Sanitas.

Och just det, lördagens lopp gick på 55 minuter!

Rundresan i Botswana

Jag har skrivit ett litet resebrev från vår rundtur. Ni får stå ut med att det är på norska, har skrivit det så att det kanske kan användas på jobbets hemsida. 

Etter å ha vært i Botswana i 10 måneder ble det endelig tid og anledning til å gjennomføre en skikkelig ”road trip” rundt i Botswana. Det var Tore og jeg som dro sammen med min mamma og pappa som var på besøk. Heldigvis fikk vi lånt en bil med firehjulsdrift, for å dra på langtur i en Toyota Corolla i Botswana er nok ingen lur idé. Særlig ikke når du aldri har kjørt veiene oppe i nord før.

Først gikk turen til Ghanzi som er hovedsentret for kjøttproduksjon i Botswana. Og det var vel det eneste den byen hadde å by på. Ikke noen spennende opplevelse i Ghanzi denne gangen med andre ord. Naturen vi kjørte gjennom var heller ikke særlig spennende, men det skal sies at jeg aldri før har kjørt 75 mil uten at omgivelsene har endret seg i det hele tatt. Fine veier kunne i hvert fall Trans Kalahari Highway by på!

Okavango Deltat bjöd på både stora och små djur

Ferden gikk videre til Maun hvor vi parkerte bilen for å fly in til Okavango-deltaet. Det var en 20 minutters tur i småfly til campen vi skulle bo på, og det var så spennende så ikke en gang mamma var redd i det lille flyet. Vi så elefanter og flodhester fra lufta, og forsto snart at dette kom til å bli en bra tur. Campen vi bodde på het Oddballs og rekommanderes for alle som vil ta en tur till deltaet. Med flaggermus hengendes i taket ovenfor middagsbordet, elefanter som gikk rundt i campen kveldstid for å riste ned palmefrukter og lyden fra gressende flodhester i sivet utenfor teltet, kom vi tett innpå dyrelivet. Litt for nært da vi var ute i mokoro (kano gjort av uthult trestamme) den ene dagen faktisk, der en flodhest gikk til angrep og var et par meter unna å velte oss ut av mokoroen. Med de tennene det beistet hadde, ville det ikke vært noe blidt møte hvis vi hadde falt i vannet. Heldigvis var vår guide kjapp og staket oss i sikkerhet i sivet på andre siden elven. I ettertid er det i hvert fall en spennende opplevelse.

Tilbake i Maun var det noen administrative oppgaver som måtte gjøres. Vi ville nemlig ta med bilen over til Zimbabwe, men det er ikke lov uten tillatelse fra arbeidsgiver (når det er en firmabil). Et stempel fra ”serious crimes” avdelingen på politistasjonen er påkrevd. Denne avdelingen godkjenner at registreringspapirene faktisk stemmer med den bilen en kjører. Dette for å unngå at biler blir smuglet ut av landet. Avdelingen var dog ikke veldig ”serious” da jeg kom dit. De stemplet ”checked and confirmed” uten en gang å gå ut av kontoret. Men like glade var vi da vi kunne kjøre videre med de riktige papirene.

Ute på Ntwetwe Pan

I Botswana finnes foruten STORE arealer med semi-ørken, også store saltsletter. Dette var for evighetslang tid siden store sjøer (på størrelse med Victoria sjøen) men har nå tørket ut og er mer eller mindre helt livløse. I motsetning til andre steder i verden hvor en er redd for ørkenspredning, er en her redd for ørken-minking, da dyr som kommer seg ut på slettene fører med seg gressfrø som slår rot. Likevel vil saltslettene nok være der en god tid fremover. Vi benyttet muligheten til å bli med på en overnatting der ute, og det var en spesiell opplevelse å være midt ute i ingenting. Ingen andre lyder enn snorking fra andre som var med på turen. Stor kontrast til deltaet med andre ord! At vi fikk kjøre firehjuling for å komme ut dit gjorde ikke turen verre. Vi så også meercats, som er små søte dyr som graver etter småkryp hele dagen, og som står på bakbena og speider etter farer rundt omkring. De er heldigvis ikke redde for mennesker.

Det kryllade av djur i Chobe NP

 Videre kjørte vi opp til Kasane. På veien oppover så vi store skog-/slettebranner. Dersom vi har forstått det riktig gjøres dette for å få ferskt gress å gro opp igjen til alle beitedyrene. Så ikke særlig fint og trygt ut der vi kjørte frem, men de har vel gjort det før kan jeg tenke. Vi så også noen elefanter langs veien. Det er merkelig hvor mye mer gøy det er å se dyr slik som om det var kyr eller geiter som gikk å gresset, selv om det selvsagt er spennende å se dem i naturreservater også. Vel oppe i Kasane ga vi oss ut på båtcruise i Chobe NP og aldri før har jeg sett så mange elefanter! Bøfler, krokodiller, fugler, impalaer og… Listen kan gjøres lang! Faktisk selger Botswana elefanter til nabolender hvor elefant stammen har blitt redusert, mye grunnet borgerkrig da Botswana har flere enn det som er bærekraftig.

High tea med fantastisk utsikt, fyllde på energidepåerna inför springandet dagen efter

Så nærmet vi oss siste del av turen som var Victoria Falls i Zimbabwe. Med alle papirer i orden var det ikke noen problemer selv om det tok litt tid. Om en nå ikke regner 150 USD i klimaavgifter og en ubegripelig forsikring jeg bare måtte ha for å føre in bilen i Zimbabwe som et problem, vil sies. Men en må betale mye for å kjøre rundt på norske veier også, og det er i et land som ikke har problemer med økonomien, så en skal en vel ikke klage for mye. I hvert fall ikke hvis det er slik at pengene går til oppbygging av landet/veiene (noe som en for så vidt kan lure på). Vel framme i Vic Falls treffet vi mange kjente fra Gaborone samt Pål som jobber på Maputo-kontoret. Grunnen til det var at vi alle skulle springe Vic Falls half marathon. Etter å ha trent i flatt terreng i Botswana ble de fleste av oss en anelse skeptiske da vi merket hvor kupert området var. Alle modifiserte derfor sine antatte løpetider, men faktisk sprang alle bedre eller som forventet. Den vakre naturen og den spektakulære utsikten da en sprang over broen mellom Zimbabwe og Zambia gjorde godt på løpehumøret. Alle var fornøyde og vi kunne begi oss på cruise på Zambezi elven med slitne bein og like medaljer den kvelden.

Der var ferien stort sett over, med unntak av de 1000 km som skulle tilbakelegges på én dag for å komme hjem igjen… Men med gode veier og bytting på å kjøre med pappa (Tore ble igjen for å rafte dagen etterpå) kom vi hjem ikke lenge etter at det ble mørkt. Og til en veldig lykkelig hund som fikk komme hjem etter å ha vært på kennel en drøy uke. 

Åsknatt

Två som inte var särskilt ivriga att gå upp i morse

Nu börjar visst sommaren komma på riktigt för tidigt, tidigt imorse kom det en rädd liten hund uppför trappan samtidigt som det blixtrade och dundrade utanför. Bongile är alltså inte särskilt förtjust i åska så jag kan bara tänka mig vilket väsen det måste ha varit på hundgården hon bodde i under förra säsongen.

Iaf var varken jag eller Tore särskilt intresserade av att ha en gnällande hund springandes runt i huset, särskilt inte som det gärna håller på att åska i bortåt en timme här, så hon fick ligga med oss i sängen. Det enkla, om än inte mest pedagogiska, alternativet. Men Bongile blev glad, vi kunde sova, och när det blev ljust ute hade hon visst kommit på att sängen, den var visst ännu bättre än soffan...

Långt hår

För tillfället så har mitt hår bestämt sig för att leva sitt eget liv och det har blivit lite samarbetsvilligt, men ser ni så långt det har blivit! (Ja, inte långt på riktigt såklart, men jämfört med förut.) Det växer bra här nere i Botswana. Men av någon anledning så måste solen bleka på ett väldigt konstigt sätt, för plötsligt har en massa hårstrån blivit gråa också...

Myggsäsongen har startat

Ni har jag i långa tider gått och klagat över att det varit så kallt här hos oss. Så kommer det äntligen en tid när det är alldeles lagom temperatur med 15 grader på natten och 25 grader på dagen. Så kan det ju vara ett tag tänkte jag. Men icke. Nu är vi upp i bortåt 35 grader på dagen (fortfarande 15 på natten som tur är) med ljumma kvällar och med det kommer myggen. Usch och fy! Och med hund så blir det inte alltid att man stänger myggnätet till trädgården eftersom hon springer lite ut och in (även om den svala soffan inomhus ändå är favoritplatsen). Tur att det inte är malaria mygg här i Gaborone med omnejd iaf. Faktiskt kan man åka i stora delar av landet utan att riskera få malaria.

Idag åker mamma och pappa hem också. Dom har nu varit här i 2,5 veckor och vi har sett och gjort massor så det har varit väldigt fint med besök. Och snart kommer min syster med man på besök också, så innan vi vet ordet av kommer vi säkert vara hemma i Oslo igen. Och där kommer det antagligen bli nog kallt för att jag ska sätta pris på värmen här också igen!

Teater

Här smygs det bakom det "afrikanska fjäderträdet"

Igår startade vi teater säsongen igen här i Gaborone. Det är Ladies Opera House No 1 som kör uppsättningar, och igår var det Raiders of the Lost Ark. En komedi i Indiana Jones anda. Eftersom scenen är så liten så måste skådespelarna vara ganska kreativa när det gäller hur dom ska presentera allt. Och det var många roliga ordvitsar, som när dom sa att dom flög över en flod full med crocs (krokodiler) så hade dom lagt fram ett par crocs skor. Lustigt blev det och både mamma och pappa hade roligt också. Innan fick vi middag under träden, det har ju äntligen börjat bli riktigt varmt igen så det gick fint att sitta ute. En härlig kväll!

Botswana runt

Nu har jag lagt ut en del bilder på min picasa sida. Det kan hända det kommer fler och/eller finare, men det är ju en början iaf och det är lite text med.